I am the Highway?

Eller: ja, jag har en EMO-blogg om ingenting!

Från MSN (nu gör jag mig skyldig till att vara "så 2000-tal", men vad annat kan jag vara?)

"Tomas (Umeå) säger:
men att du glömt bort när vi stod där och pratade
Tomas (Umeå) säger:
det var då anna kom på att du var intresserad av helena
Johannes säger:
Ja... Men det är länge sen Tomas. Fast det där känner jag igen... att Anna kom på det, på grund av att jag gjorde bort mig, fast jag halvt ville göra bort mig så att jag skulle ha en spion i örnnästet
Tomas (Umeå) säger:
men utrycket lever vidare
Tomas (Umeå) säger:
massa år senare
Tomas (Umeå) säger:
det var typ 2002
Tomas (Umeå) säger:
jösses
Johannes säger:
2002. Jag var ännu ett barn. Ännu oskuld. Ännu livet framför mig. Fast det har man kanske fortfarande?
Tomas (Umeå) säger:
man har alltid livet framför sig. bara lite mer erfarenhet i bagaget
Tomas (Umeå) säger:
och att det var 2004 vi hängde på scharinska
Tomas (Umeå) säger:
det är ju 4 år sedan...
Johannes säger:
2004 vi stod vid Svingen och snackade skit i 2 timmar och det var sjukt kallt?
Tomas (Umeå) säger:
vi var sjukt fulla
Johannes säger:
Är det 4 år sen? Det är tur med Costa Rica. Allt det där känns mindre skrämmande, att det är så länge sedan det vill säga. Jag har en teori om att tid är relativt - den kan mycket väl vara myntad av någon annan - och går ut på att förlorad tid kan vinnas tillbaka genom hög hastighet. Det gäller i princip i vetenskapen men också för livet - all tid jag kan känna är spilld... Den går att hinna ifatt.
Tomas (Umeå) säger:
Grattis Einstein vad smart du är
Johannes säger:
Det gäller bara att uppleva mycket, utmana sig mycket i sitt liv för att leva "fort" och komma ikapp.
Tomas (Umeå) säger:

i dubbel mening, både i "vad smart du är" och i "tid är relativt"
"
---------------------
Och jag gillar att ha ett mål där jag vet att jag kommer utvecklas. Jag tycker om att jag gillar mitt jobb just nu, att det är utmanande, att det är viktigt - att det är svårt men att jag tycker att jag klarar det. Att det är stora förändringar, som ibland är till det sämre, att några av mina bästa vänner nog inte är det längre - jag tänker lite på den indiske guden - riv ned och bygg upp. Kanske finns det inga andra sätt.
Vissa saker består dock. Tro, hopp, kärlek? Familjen?
De föränderliga men ständigt närvarande drömmarna?

Blåser det en vind, känn en fläkt av välbehagnjut av var minut, varje skimrande stund
Längtans starka lust hörs i dina andetag
sorg och glädje möts i varenda sekund
Ingenting är förgäves, om du ger av dig själv,av nåd och ömhet, i kärleken
Någonting dröjer kvar i vindens fart, solens ljus, i strandens grus och i tysta natten

Försöker mest gilla livet nu. Det stora finns i det minsta, det lilla det stora. I begränsningen visar sig Mästaren?

Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan

Who knows it?

Mest slitna uttrycket mitt kan mycket väl vara "know it" i kamp med "sanna arbetsviljan och motivationen!". Men just nu känns det som att det är cirkus runtomkring mig och alla tycks veta eller förstå fuck all! Eviga par som spricker på onödigt sorgliga vis, projektfolk som tycks ovetande om vilka utmaningar som väntar, kompisar som är allmänt menlösa, jag som är helt lost själv, för inte tala om att jobba med mentalt sjuka ibland... Jag menar allmänt alltså: no one knows it!

Min uppmaning: know it!

-------

Allvarligt, tycker bara allt är så osammanhängande så att det får mig att må rent dåligt just nu! Men det bottnar väl som vanligt i min egen villrådighet.

Jag är dålig på

Att erkänna mig själv som en okej människa.

Och att försvara mig själv för mig själv när någon drar undan mattan under mina fötter.

Men jag är okej. Jag är värdefull.

För några veckor sen sa han det till mig, Van Morrison alltså, till mig och några hundra andra:
"From the dark end of the street to the bright side of the road! "

Amen to that. Brother!

En kantnött sanning

Igår satt jag med mitt hjärta i skräckens järnhand och mina händer telefonen redo att slå nummer till ett jobbigt samtal och i den andra skattedeklarationen. Bägge sakerna - praktikplatsen som verkligen måste bli klar nu i vår och skatteåterbäringen som verkligen måste komma i juni - kändes som att de höll på att gå helt åt pipan och jag var inte mer än lite nervig.

En ovana jag har är att jag när jag pratar i telefon eller surfar brukar sitta med ett papper, en skolbok eller vad jag hittar och rita nervösa typ Art Brut-teckningar och lösryckta ord. Tro mig de här pappersbitarna kan vara ett nöje att skåda i efterhand. När jag la på luren efter ett lyckat telefonsamtal tittade jag ned på orden på pappret framför mig. En kantnött sanning.

I fredags var jag på krogen och dansade med bland annat Mattias.

Mer Håkan och vi hade dött av spontan glädje!

När tanken bottnat i mig

Det har gått några dagar nu sen jag fick besked om att kyrkan skickar mig till Costa Rica i höst.
Efter en sorts chockfas där jag bland annat umgicks en hel kväll med pappa utan att komma ihåg att berätta för honom om nyheterna, så har tanken nu börjat sjunka in i mig. Visst finns en del problem som ska lösas, spanska som ska slipas på, ett väntande uppbrott från vänner och så vidare. Men ändå.

Det finns en bestående känsla. Den jag såg framför mig när jag återupptäckte en låt jag tycker mycket i en period då jag tungt släpade mig igenom den gråmulna gatstensöken vi kallar Vardagen. Och jag minns att jag tänkte att så, just så kan det kännas om
inte alltför länge om jag bara fortsätter drömma. Och börjar våga.

Blackbird singing in the dead of night
Take these broken wings and learn to fly
All your life
You were only waiting for this moment to arise

Dåså

Costa Rica.

JUST IDAG ÄR JAG STARK!

Jag är i chock. Men jag anar att när den lagt sig så kommer jag vara oerhört lycklig.